☆ thanks for the memories
Här kommer ett sånt där inlägg som ni inte behöver läsa.
Ett sånt där inlägg som man liksom skriver för sin egen skull .
Det har gått lite på ett halvår nu, skulle jag tro. Det var sommaren 2010 i alla fall.
Jag tänker ofta på de tiderna. Det var ärligt sagt det bästa som hänt mig. Hela sommaren var underbar
och Du gjorde det inte precis mycket värre. Tvärtom. Du lärde mig att leva igen. Du räddade mig.
Det gick inte en dag utan att det stod "Uusi viesti" på telefonskärmen på morgonen.
Det var alltid av Dig. Det stod oftast samma sak. Hur Du vann vår egen lilla tävling igen
(det vill säga att jag somnade före Dig)
och hur mycket Du tyckte om mig. Du var den första på en lång tid jag släppte in i mitt liv.
Den första på en lång tid jag kunde tala med, lita på. Du var något otroligt.
Många sade till mig att det här var fel av mig. Att jag släppte in någon som Du så nära i mitt liv.
Innerst inne visste jag nog att de hade rätt.
Du är ju trots allt inte en sån människa som du får alla att troatt du är.
Inte i längden. Din livsstil är helt annorlunda. Du svek mig den där dagen djupt, det sved
fast jag sade till alla att det var helt shit the same. Jag grät och jag sörjde. Jag dog igen.
Jag glömde sakerna med Dig med tiden. Du tynade bort från mina minnen och jag var glad så.
Sen mötte jag Han. Han gjorde mej glad. Fick mej att kännas speciell och värd någonting.
För en stund var allting bra. Men jag hade problem med det där med tillit. Hans handlingar
gjorde det ju verkligen inte heller bättre. Att kunna lita på någon är nu, svårare än någonsin.
Än en gång blev jag sårad - än en gång sårade jag. Jag har gjort något som jag kan
säga nu att jag ångrar. Jag miste något viktigt och jag saknar det än idag.
Jag vet att den andra parten inte kan säga samma sak.
Tror det är det som sårar mig mest. Att jag vet att jag inte är saknad.
Att jag kan ersättas så där lätt.
Att jag aldrig var något speciellt.
Jag var bara ennu en utöver de alla andra.
Jag var ingenting.
Han var nu också borta. Men minnena finns alltid kvar. Samtidigt kom minnena med Dig tillbaka.
Mamma har lärt mig, att efter regn kommer solsken. Vissa dagar är det här ren bullshit, verkar det som.
Ibland, kan man inte annat än småle för att det stämmer.
Senaste tiden har varit lite utav en sån tid.
Jag har börjat prata mer och mer med någon otroligt viktig.
Två år sen, skulle jag bara skratta om nån
skulle föreslå att jag skulle prata med Honom.
Som Han själv vet var jag till och med RÄDD för Honom
på sjuan. Haha. Tiderna förändras, tur nog - och nu har man en ny bästa vän. Okej, bästa vän
låter gay - men jag kan ärligt säga att Han är en av de mer viktigare personerna i mitt liv.
Nu när säkert nån läser det här. Kanske den människan försöker gissa vem personerna i texten är.
Vet att vissa kommer komma på det. Men alla som det står om i texten läser inte min blogg.
Vilket nästan är lite synd, eftersom jag egentligen skulle vilja att de skulle läsa det här.
Se sakerna ur mitt perspektiv. Få veta hur jag kände, hur jag känner.
Men det kommer knappast hända.
Ett sånt där inlägg som man liksom skriver för sin egen skull .
Det har gått lite på ett halvår nu, skulle jag tro. Det var sommaren 2010 i alla fall.
Jag tänker ofta på de tiderna. Det var ärligt sagt det bästa som hänt mig. Hela sommaren var underbar
och Du gjorde det inte precis mycket värre. Tvärtom. Du lärde mig att leva igen. Du räddade mig.
Det gick inte en dag utan att det stod "Uusi viesti" på telefonskärmen på morgonen.
Det var alltid av Dig. Det stod oftast samma sak. Hur Du vann vår egen lilla tävling igen
(det vill säga att jag somnade före Dig)
och hur mycket Du tyckte om mig. Du var den första på en lång tid jag släppte in i mitt liv.
Den första på en lång tid jag kunde tala med, lita på. Du var något otroligt.
Många sade till mig att det här var fel av mig. Att jag släppte in någon som Du så nära i mitt liv.
Innerst inne visste jag nog att de hade rätt.
Du är ju trots allt inte en sån människa som du får alla att troatt du är.
Inte i längden. Din livsstil är helt annorlunda. Du svek mig den där dagen djupt, det sved
fast jag sade till alla att det var helt shit the same. Jag grät och jag sörjde. Jag dog igen.
Jag glömde sakerna med Dig med tiden. Du tynade bort från mina minnen och jag var glad så.
Sen mötte jag Han. Han gjorde mej glad. Fick mej att kännas speciell och värd någonting.
För en stund var allting bra. Men jag hade problem med det där med tillit. Hans handlingar
gjorde det ju verkligen inte heller bättre. Att kunna lita på någon är nu, svårare än någonsin.
Än en gång blev jag sårad - än en gång sårade jag. Jag har gjort något som jag kan
säga nu att jag ångrar. Jag miste något viktigt och jag saknar det än idag.
Jag vet att den andra parten inte kan säga samma sak.
Tror det är det som sårar mig mest. Att jag vet att jag inte är saknad.
Att jag kan ersättas så där lätt.
Att jag aldrig var något speciellt.
Jag var bara ennu en utöver de alla andra.
Jag var ingenting.
Han var nu också borta. Men minnena finns alltid kvar. Samtidigt kom minnena med Dig tillbaka.
Mamma har lärt mig, att efter regn kommer solsken. Vissa dagar är det här ren bullshit, verkar det som.
Ibland, kan man inte annat än småle för att det stämmer.
Senaste tiden har varit lite utav en sån tid.
Jag har börjat prata mer och mer med någon otroligt viktig.
Två år sen, skulle jag bara skratta om nån
skulle föreslå att jag skulle prata med Honom.
Som Han själv vet var jag till och med RÄDD för Honom
på sjuan. Haha. Tiderna förändras, tur nog - och nu har man en ny bästa vän. Okej, bästa vän
låter gay - men jag kan ärligt säga att Han är en av de mer viktigare personerna i mitt liv.
Nu när säkert nån läser det här. Kanske den människan försöker gissa vem personerna i texten är.
Vet att vissa kommer komma på det. Men alla som det står om i texten läser inte min blogg.
Vilket nästan är lite synd, eftersom jag egentligen skulle vilja att de skulle läsa det här.
Se sakerna ur mitt perspektiv. Få veta hur jag kände, hur jag känner.
Men det kommer knappast hända.